Vem är Ahmed Al-Breihi? Varför Riskful Play? Varför Vallentuna?
Under 2012 fick spontanidrotten det största ekonomiska stödet till ett projekt någonsin via Riksidrottsförbundet. Genom Idrottslyftet finansierades en satsning på spontanidrott i samverkan med Svenska Gymnastikförbundet (SvGF). Utgångspunkten var att se om spontanidrotten kunde passa in i den organiserade idrottsrörelsen. För att se om parkour – som är en ny form av rörelse med målet att bli stark, smidig och forcera de hinder man kommer i kontakt med – kunde bli en del av den strikta gymnastiken.
Jag var 2012-2014 projektledare för det parkour-projektet som satsningen gav förutsättningar för. År 2003 startade jag upp Sveriges första organiserade parkour- och trickingförening i Falun. När jag valde att gå in i parkour-projektet såg jag en möjlighet att inkludera fler i idrottsrörelsen, hjälpa föreningar att utvecklas genom att ge dem tillgång till utbildningar, redskap och halltider i specialanpassade gymnastikhallar. Genom en gedigen process med samtal med sporternas community/utövare, tydlig kommunikation med rätt språk och en gemensam vision ”Att skapa möjligheter” började en spännande resan. Ingen resa är rak och med jämna mellanrum protesterade communityns mest konservativa grupper, vi hittade lösningar, lärde oss av varandra och byggde vidare.
Resultatet av satsningen blev efter två år PKTR, en sektion under SvGF, två nya discipliner med cirka 13 000 utövare i över 125 föreningar – som växer för varje dag. Men även två nya tävlingsdiscipliner, där Sverige är först i världen med att erkänna sporterna som discipliner. Nyckeln till succén var ”att lyssna”.
Under resans gång och genom informationsutbyte med danskarna såg vi tydligt att nästa behov är ”mötesplatser” (parker), precis som skatekulturen har utvecklats. En fortsättning på parkour-satsningen blev ett nytt projekt under namnet Naturparkour där SvGF och Friluftsfrämjandet ska underlätta uppbyggnad av mötesplatser (parkourparker) för parkour utomhus.
Det är i detta skede som vi insåg hur strukturer och samhället har utformats att bestämma vad som är säkert och inte. Genom SIS/EU-standarder, som egentligen är bara rekommendationer och ej lag, har samhället blivit benägna att lägga kuddar överallt för att ”skydda” barn. Parkour kom som ett bombnedslag där utövare använde många gånger saker och ting tvärtemot till vad där är tänkt för. Ett staket som ska skilja två områden är perfekt för hopp, man klättrade upp på taken på rutschkanor för att sedan hoppa ner till sanden. Leken kom tillbaka! Parkouren utforskade, tillät eget tänkande, det fanns inget rätt eller fel, varje hinder är en möjlighet. Parkourparker hade en egen arkitektur, egen rörelseform….ja…tills en EU-standard kom. Intresset att lyssna på användarna fanns inte och man utgick från vad åskådare och förlorarna ansåg som ”farligt”.
“We deprive children of free, risky play, ostensibly to protect them from danger, but in the process we set them up for mental breakdowns.”
– Peter Gray, PhD
Samhället har blivit överbeskyddande, man har glömt bort att när man utsätts för scenarion som triggar leklust, nyfikenhet och riskanalys utvecklas våra motoriska förmågor och som i sin tur stärker oss som individer. Forskning och forskare slår larm att rörelseytor har blivit oattraktiva och tomma pga alla regler. Endast 43 % (3) av våra skolgårdar är godkända för rörelse och resten är ej godkända eller saknar förutsättningar och tillräckligt med yta per elev.
Samtidigt som vi ser ett växande folkhälsoproblem hos barn och unga med allt mer stillasittande livsstil – som många av dessa tar med sig i vuxen ålder.
Ingen kommun vill se sin befolkning ha ett ohälsosamt liv, inte heller vill någon kommun anlägga något som inte önskas. Men gamla strukturer sätter käppar i hjulet för nya idéer.
”..jag tycker om att bygga, och få vara med och bestämma..” Sa en elva årig Axel Byh (5) under invigningen av en parkour och motorikbana 2017. Detta citat som vi även fick honom att säga på film, väckte tankar hos politiker, vuxna och Arvsfonden om varför inte fler ytor inkluderar barn och unga i processen.
Med detta började tankarna om ”Riskful Play” och om det finns en plats där man vågar.
”Med mod att gå före skapar vi ett Vallentuna där människor och idéer växer”, lyder vårat motto berättade Petri Peltonen, Förvaltningschef Kultur -och fritid Vallentuna kommun.
Tajmingen kunde inte bli bättre! Vallentuna kommun såg Riskful Play som en spännande utmaning och idag undersöker de flera offentliga platser för att se hur man kan förbättra dem tillsammans med kommunens barn och ungdomar. Kommunen hade redan en vision och en ambition är att skapa stimulerande miljöer med sociala ytor som bjuder in till lek, umgänge och utforskning.
För att säkerställa en naturlig plats att möta barn och unga i utformning och aktivitet är det viktigt med föreningslivet. Lyckade anläggningar är det som kan användas även av föreningslivet.
Med vår verksamhetsidé som kretsar kring ”livskvalitet åt alla genom motion, rekreation och friskvård i gemenskap” vill vi få fler i rörelse. Alla är välkomna till oss, oavsett nivå, utan tävlingsambition! Sa Ulrika Skarin, verksamhetschef Korpen Vallentuna och Stig Ekestorm Ordförande Korpen
Kan detta vara en magisk kombination? Vi gjorde en aktivitetspilot 2019 som skulle forma samarbetet kring Riskful Play.
”Sveriges rörelse- och motorikstad” blev målbilden och genom Riskful Play ska vi därmed bana väg för nytänkande inom rörelseutveckling som ska användas av förening, skola och andra delar av samhället med en utmanande metod inom rörelse och motion. Det behövdes en kommun som vågar och ett starkt föreningsliv som kunde stötta.
/Ahmed al-Breihi, projektledare Riskful Play
KÄLLOR
- Scaryfunny – En avhandling om Risky Play och dess effekter på förskolebarn.
- De aktiva och inaktiva – om ungas rörelse i skola och på fritid
- Boverket – Nationell kartläggning visar att skolgårdar krymper
- The Benefits of Risky Play
- Intervju med Axel Byh
